☰ meny

om en dag i Helsingfors och om att inte sakna den staden

07.01.2019 kl. 17:12

Inledde det nya året med att åka in till Helsingfors en dag. Hade ursprungligen tänkt hälsa på en kompis tillsammans med Vidar men då kompisen blev sjuk och Vidar kidnappad av sin mormor ändrades planerna en aning. Eftersom jag hade köpt tågbiljetterna på förhand tänkte jag att jag lika bra kunde använda dem och hitta på något annat istället, så mötte upp min lillebror för att luncha på Sandro. Han har fått ta över som familjens coola katt i storstaden, medan jag lever gott här ute på landsbygden. Bra så. 

Efter lunchen kilade jag omkring i Kampen och uträttade några ärenden för att sedan möta upp Freja för att gå och ta en titt på det nya biblioteket, Ode. Väldigt fräscht då man hade översikt över hela biblioteket tack vare de låga bokhyllorna, men mest av allt fascinerades jag av akustiken. Trots att det kryllade av människor här var stämningen väldigt lugn och alla höga ljud tycktes fångas upp av det kuperade taket. 

Avslutade dagen på ett närliggande café för en cappuccino innan det var dags att hoppa på tåget hem igen. Det var skönt men ganska märkligt att röra sig på egen hand så pass många timmar på raken. Hade övervägt att pressa in ett besök på det omtalade Amos Rex i mitt schema, men när jag läste att köerna kunde vara över två timmar långa ångrade jag mig snabbt. Ville inte offra mina få timmar utan barn till att stå i en kö och frysa. Litar på att det kommer något annat bra under våren som är värt att gå och titta på!

Denna eftermiddag underströks även att beslutet att flytta härifrån tillbaka till min hemstad för några år sedan var helt rätt för mig. En bidragande faktor är säkert att jag de senaste månaderna mer eller mindre konstant hängt hemma i tystnad men redan då jag steg ut på perrongen i Helsingfors kom folkvimlet, ljuden och alla intryck emot som en tjock vägg. Hade seriöst en känsla utav baksmälla hela följande dag efter att jag kommit hem igen. 

Visst gillade jag att bo här som drygt tjugo år gammal och studerande och jag kan fortfarande uppskatta att då och då ta tåget hit för att träffa vänner eller gå på spelningar och museum. Men nu, som närmare trettio, är det definitivt på landet med närhet till natur och familj som jag trivs bäst. 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver:

 

 

 

 

 

 

Miilo kallas jag av de flesta, men går under Emilia Nyberg för de som vill vara mer officiella. Här skriver jag om livet som kreativ mångsysslare, småbarnsmorsa samt livet på landsbygden. Bland annat. Gillar katter, kaffe, Kisse och Karis. Kokosbollar är också gott. 

 

Du hittar mig även på följande plattformer:
Instagram: @miltonmiilo, @sutarkulla
& @fotografemilianyberg
Facebook: Fotograf Emilia Nyberg
Hemsida: emilianyberg.com

Kontakt: 
elt.nyberg[at]gmail.com eller
fotografemilianyberg[at]gmail.com



bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste kommentarer

☰ meny