om de första veckorna & en kväll av egentid

10.10.2018 kl. 20:40

Imorgon har det redan gått tre veckor sedan vi blev föräldrar. Att det skulle bli en hel del omställningar hade jag naturligtvis räknat med, men ändå har det tagit en liten tid att vänja sig. De första veckorna har onekligen stundvis känts lite tunga med en helt ny person att lära känna, en öm kropp med avslag och mjölk som rinner till, hackig sömn om nätterna och dessutom en drös nära och kära som vill hälsa på som ens energi borde räcka till. Inte konstigt att man känner sig lite mörbultat som person efter allt det. 

Denna vecka har skönt nog varit aningen lugnare, trots att det igen blivit en ny vardag att vänja sig vid i och med att K:s pappaledighet tog slut i måndags och jag och Vidar därmed numer hänger på tumis om dagarna. Men det tar sig. I går hade vi en riktigt bra natt där amningarna gick smidigt och bägge somnade om snabbt, så kände mig helt klart lite mer på vinnarsidan i morse. Dessutom sken solen igen efter att ha haft några gråa och regniga dagar, så passade på att ta oss ut på en liten promenad. Är glad över bärsjalen jag bestämde mig för att skaffa, som verkligen avlastar skönt och underlättar så man får händerna fria. Och lite frisk luft gör ju nog, som de flesta vet, under både för energinivåer och humör. 

Till kvällen hade jag blivit utlovad lite egentid, så killarna i huset stack iväg på egna äventyr när K kom hem från jobbet. Trodde inte dagen skulle komma då jag njöt av att ha tid för att städa, men måste erkänna att jag inte var långt ifrån det idag. En långpromenad tyckte jag även var rimligt att klämma in i schemat för den ensamma kvällen, ville ändå passa på nu när hösten är som vackrast ute. 

Tänkte mig ackompanjera promenaden med en bra podd - just nu finlandssvenska Allt vi måste tala om som tar upp intressanta ämnen som passar min nuvarande livssituation rätt bra. 

Dock gick mina promenadplaner aningen i kras då denna lurvboll dök upp så fort jag var på väg att lämna gården. 

Försökte lura henne och bokstavligen talat smög runt garaget i hopp om att hon inte skulle märka vart jag tog vägen - men nej. Lana överlistar man inte så lätt, särskilt inte när det vankas promenad. Så det blev en kort, stillsam lunk och istället för podd fick jag lyssna på en jamande katt. 

Fastän det är lite irriterande att få katten i släptåg då jag verkligen hade velat gå en lite längre sträcka, kan jag inte låta bli att erkänna att det är lite småmysigt med kattsällskap. När vi hade kommit lagom långt (dvs till granngården) svängde vi om och gick hem igen. Hade tid över både för att i lugn och ro äta en varm (!) måltid (win!) samt ta ett fotbad och äntligen lyssna på den där podden innan jag började skicka iväg meddelanden till mannen för att ta reda på om de inte tänkte komma hem snart. Så mycket för den egentiden alltså, men visst var det skönt att tömma huvudet ett par timmar. 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Alltså har förundrat mig över denna kattsituation att den bara följer efter dig sådär! Gulligt men småstörigt kanske haha
N12.10.18 kl. 13:56
Ja, alltså visst är det gulligt men lite störigt de gånger man faktiskt på riktigt skulle vilja motionera eftersom hennes sällskap kräver att en går låångsamt (annars börjar hon jama om hon inte hinner med) samt inte går för långt bort hemifrån för då börjar hon också skälla ut en :D
12.10.18 21:26

 

 

 

 

 

 

Miilo kallas jag av de flesta, men går under Emilia Nyberg för de som vill vara mer officiella. Här skriver jag om livet som kreativ mångsysslare, småbarnsmorsa samt livet på landsbygden. Bland annat. Gillar katter, kaffe, Kisse och Karis. Kokosbollar är också gott. 

 

Du hittar mig även på följande plattformer:
Instagram: @miltonmiilo, @sutarkulla
& @fotografemilianyberg
Facebook: Fotograf Emilia Nyberg
Hemsida: emilianyberg.com

Kontakt: 
elt.nyberg[at]gmail.com eller
fotografemilianyberg[at]gmail.com



bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

☰ meny